När jag gick i andra klass ,så hade vi två klasser i en . Alltså ett och två var ilag.

I ettan gick det en pojke som var en riktig bråkstake. Dom flesta i våran klass var rädda för honom . Ni vet, han knuffades och gav en tjyvnyp när ingen vuxen såg på. Uppkäftig och otrevlig mot skolfröken.

En riktig liten rackar unge mao.

Vår förvåning var därför stor när han plötslig en dag frågade om han fick sjunga en sång för klassen. Fröken gav sitt tillstånd med viss tvekan. Hon visste väl inte vad vi hade att vänta.

Men pojken tog ton iallafall och jag minns än idag hur jag rördes till tårar av hans underbara sorgsna sång.

Den lille tuffa pojken med sina hårda nypor sjöng så klassen grät minsann. Jag har sen den dagen inte hört den sången men jag har hittat texten till den och mina tårar strömmade utmed kinderna när jag läste den....

Känner ni igen den??

I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god.
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
Får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.