lotta med Juni ,Cola o Tuvaluva

17 oktober 2010 20:23

jobbigt att inte känna sig förstådd!men de flesta säger nog så för att liksom trösta:/
man känner ju såklart igen sig när du pratar om "glömmeriet"..fast för de flesta går det ju ändå i perioder när man är stressad o har mycket runt ikring sig(ett tag trodde jag att jag höll på att bli senil..på riktigt!..läskigt är det!) men det är vän för oss vanliga "ej fibbrosar" ett varningstecken som man gör bäst i förstå och lugna ner tillvaron lite...då brukar det ju iallafall bli lite bätttre.Du har det för jämnan och det måsta ju såklart vara skitjobbigt!
Kram kram kram Lotta

Helén D & B

18 oktober 2010 11:32

Men fy vad hemskt:( Stackas dig! Finns det inget läkarna kan hjälpa dig med?
Att folk inte förstår och gärna bagatelliserar krämporna när man berättar om dem vet jag precis hur det känns. Så varför säga något när ingen ändå fattar... trots det är det nog det enda man kan göra för att få folk att förstå hur man har det och att man inte bara är "lite glömsk" eller "lite trött".

Jag läser gärna det du skriver och kommentarer ;) även om det är lite felstavat! KRAAAM!!! Puss på nosen till Giz!

Bruno

18 oktober 2010 11:36

Jag hade ingen aning om att du har fibromyalgi. Vet egentligen inte så mycket om den sjukdommen, har bara hört lite grann.. Men det där med minnet förstår jag att måste vara jäkligt jobbigt! Och att du inte kan berätta för folk utan att dom börjar mala på om att dom vet precis hur det är och att dom är lika och bla bla bla bla.. ja det är ju så att folk gärna skämtar bort sådant dom inte vet något om. Och så är ju väldigt många ego och kan inte ens lyssna klart på en annan människa utan börjar på en gång prata om hur dom själv är. Hur många gånger har man inte varit med om det att man berättar något och den andra säger "ja men det va precis som när jag också var i Spanien och då... bla bla" Det är tur att det finns en massa andra människor som vi har i vårat liv som istället lyssnar, men för den skull inte kommer med en massa klämkäcka kommentarer. Kram på dig

Camilla

18 oktober 2010 14:29

Men underbara ni...ni fattar ju precis vad jag menar!!
Emma....tänkte skriva det där om egon å folk som älskar att höra sin egen röst men fick inte till det....:)
Kram på er!!

Anna med flock

19 oktober 2010 10:06

Fy vad tråkigt att du mött folk som faktiskt inte lyssnar på vad du säger, att saker ska "skrattas bort" eller inte tas på allvar, att folk tror dom vet hur det är utan att lyssna och alltid ska dra in sig själva i saker och ting, suck! Men tyvärr är det väl ofta så med folk.... dom tar sig inte tid att faktiskt sätta sig in i andras situation. Tror tyvärr det är svårare med mer "diffusa diagnoser" som kan yttra sig olika från person till person, att det liksom inte syns hur man faktiskt mår och fungerar... jag har mött flertalet med samma diagnos som du genom min utbildning men även privat där det yttrar sig helt olika, tyvärr är den största kommentaren hos dessa människor att omgivningen inte tar dom på allvar, jättetråkigt :(

Jag hoppas iallafall att du ska kunna få hjälp med att hitta strukturer och olika sätt som kan hjälpa dig att få flyt i vardagen. Kram på dig!

Inger Gelius

19 oktober 2010 11:13

Hej!
Ohh, vet du, inte bryr vi oss, som gillar dig, om du stavar fel, vi läser ändå! Och det är väl det som är så bra med sin blogg, att man kan vräka ur sig hur man mår, just när "folk" runtikring en inte förstår eller orkar höra!
I bloggen kan man skriva precis hur man känner, de som inte orkar eller vill, kan ju då bara sluta läsa.
Må så gott du kan och stor kram, det vore kul om vi kunde ta en promenad nån dag! (Hur länge har vi sagt det??)
Inger

Beatrice Pettersson

29 oktober 2010 16:43

Du är stark, stå på dig och låt inte detta dränka dig. Du är förmodligen samma fina människa trots detta tillstånd. Du är trots allt någons älskade kvinna, älskade mamma och älskade matte!

Kram från Beatrice